Natten har varit så pass kall att bilens rutor är istäckta när jag packar in fiskeutrustningen i bilen. Landskapet är inbäddat i tät dimma och sjöns kalla vatten ligger spegelblankt när jag sjösätter båten. Tystnaden är påtaglig och det känns som att till och med fåglarna i skogen sitter tysta och kalla på sina grenar i väntan på den utlovade solen.
Det är i slutet av september. En brytpunkt mellan det varma och det kalla. Ett skifte i årstider som innebär kalla nätter, varma dagar och rovfiskar som äter upp sig inför den stundande vintern. En högtid för oss som älskar predatorfiske! Och när det dyker upp en möjlighet att ta ledigt från jobbet, mitt i veckan, så är målet självklart sjön.
Otåligt som ett barn på julafton styr jag båten mot den tilltänkta fiskeplatsen; ett stenigt grundområde med stora djup i direkt anslutning.
Med ekolodets hjälp lokaliserar jag en grupp fiskar som står precis där djupkanten planar ut och övergår i slätbotten. Ur betesboxen plockar jag fram en Largo shad, i färgen Pilchard, riggad på en sjugrams jiggskalle; Storm So-Run standup. Jag vill presentera betet utan att det går för snabbt, med pauser där betet står på botten, och därmed ge abborren tid att hugga. Den rullande gången hos Largo shad brukar abborren ha svårt att motstå… Redan i första kastet stramar linan upp i droppet. Ett klassiskt abborrhugg!
Under en femtonminutersperiod hugger det i nästan i varje kast. En del fiskar drar bara i jiggens paddel men merparten hugger betet utan minsta tvekan. Vackra, mörka, fiskar med blodröda fenor spottar nyfångade löjor i ytan när jag krokar av dem.
När huggruschen avtar häller jag upp morgonens första kopp kaffe och avnjuter den värmen som solen nu ger. Samtidigt letar jag potentiella fiskeplatser på sjökortets plotter och bestämmer mig för att göra en förflyttning. En ö, med branta strandkanter, ser intressant ut. Inte minst med tanke på att gårdagens hårda vindar legat på precis i den riktningen.
I ytan spritter löjorna och ekolodet tecknar bilden av enorma stim med betesfisk. Från 15 meters djup och ända upp till ytan sträcker stimmen sig. Men de är täta, vilket tyder på att de inte är störda av predatorer – i alla fall inte för tillfället. Efter ett antal fruktlösa kast lämnar jag området och tänker att jag återvänder lite senare med förhoppningen om att även abborren hittat dit.
Nästa plats, även det ett djupare område, ser bättre ut. Betesfisken finns här, men står inte lika tätt, och i utkanten av stimmen står större fisk. Och de hugger!
Fisket är intensivt och jag bestämmer mig för att rigga upp en kamera och filma lite hugg. Resultatet kan du se här nedan.
I området passerar det grupper av fiskar regelbundet och under hela dagen har jag ett riktigt kul fiske. Både abborre och gös blandar sig i leken och mitt Poison Adrena bockar djupt under tyngden av de stridbara fiskarna.
Innan jag bryter för dagen återvänder jag till ön för att se om abborrarna hittat fram. Men precis som innan är det bara löjorna som håller till där. – Det är nog bara en tidsfråga innan borrarna hittar er, säger jag för mig själv. Det är ju uppdukat till fest för dem – och då tänker jag också komma. Oavsett om jag är bjuden eller ej…