Den här våren har jag fiskat otroligt mycket och tagit varje chans att komma ut. Långa lediga dagar, innan jobbet, efter jobbet… En del av planen jag arbetat fram under vintern och förra hösten var att när jag väl utsett några potentiella nya ställen där riktigt stor gädda kan tänkas finnas nu på våren så ska jag plocka fram det tjockaste av pannben och lägga ned så mycket tid som möjligt för att vara på plats när det väl släpper. Det är inte helt okänt att mycket tid på rätt ställe är en av dom viktigaste faktorerna för att lyckas i sitt gäddfiske, det är svårt att åka ut då och då och pricka rätt dag. Det svåra, om man inte fiskar välkända ställen eller ställen där man själv tidigare lyckats under samma förhållanden, är att våga tro på sin plan och inte ge upp. För även fast alla kriterier man satt upp för stället verkar stämma så kan fångsterna utebli och man börjar fundera om man verkligen är på rätt ställen. Om man dessutom i början av satsningen bommar flera gånger i rad är det än svårare att hålla sig till sin plan. Den här våren började väldigt bra för mig då några av ställena jag utsett levererade ganska omgående och jag kunde släppa pressen och alla tankar på att jag gör fel och istället fokusera på att lägga pussel med vilka beten, djup, tider på dygnet, väder etc som verkar mest optimala just nu och nästa steg därifrån var att maximera tiden på vattnet vid gynnsamma förhållanden och fiska på det sätt som man upplever ger bäst chans. Trots det har bompassen varit många och framgångarna med några stora gäddor tidigt började sakta tyna bort i sinnet och man började ifrågasätta sig själv igen ifall något har förändrats och man måste anpassa sin plan. Jag såg inga tecken på att jag skulle göra något annorlunda så därmed stålsatte jag pannbenet och fortsatte målmedvetet mitt fiske.
Jag har inte fått några mängder med gäddor under våren och i perioder har jag fått nöja mig med en liten kontakt vart annat eller tredje pass men lika överraskande har det helt plötsligt efter flera timmars eller dagars kastande suttit en riktigt fin fisk där. Senaste bättre fisken jag fick tog i skymningen då jag hade fiskat i 6 timmar med endast en gädda på 80-90cm i båten. När solen gick ned och det började skumma och huggen på djupare vatten uteblev rörde jag mig närmare branterna och valde ett lättare huvud till mitt bete. Jag kastade upp på det grundare området, vevade över kanten och lät den dala. Det tog nog inte mer än max 10 kast innan jag kände att det försiktigt knäppte till i linan och reflexmässigt satte jag in ett rejält mothugg varpå det svara i andra ändan. Fisken kom alldeles för lätt mot båten för att vara bättre tänkte jag och den kämpade just ingenting. Däremot när jag skulle börja lyfta den mot båten började den slå med huvudet och var tung. När den väl bröt ytan insåg jag direkt att den va riktigt fin! Håvningen gick odramatiskt till och jag kunde mäta, väga och fota ett nytt årsbästa på 117cm och 12,2kg! Fisken var i mycket bra kondition och känslan att satsningen nu lyckats var så skön! Överallt på kroppen hade gäddan gamla skador och sår, alldeles som stora skavsår så först tänkte jag att den måste blivit fångad tidigare och att slemhinnan tagit stryk men när jag granskade noggrannare så såg det ut som den blivit riven överallt, precis som om den en gång i tiden gått igenom ett fiskenät. Det kommer jag förmodligen aldrig få reda på men det var roligt att se att såren ändå läkt och den verkade må riktigt bra och måste haft en väldig god aptit sista tiden 🙂 Att den ville äta mer kan man undra över för i magen låg det redan nånting riktigt stort och jag kunde inte avgöra om det var brax eller något annat.
Gäddan föll för en RIP Curly Tail i färgen Perch (abborre) och om och om igen denna vår är det RIP Curlyn som levererar störst och mest för mig. Det inger ett förtroende och när du känner att du fiskar med rätt beten och rätt grejer på rätt plats så infinner sig ett lugn och med spänning väntar man på stunden då linan förmedlar till dig att någonting precis hände i andra änden!
