För en dryg vecka sedan var det äntligen dags för höstens första spinnpass efter gädda. Efter att ha snackat om det en längre tid fick vi till slut ihop ett pass tillsammans, jag och Robin Stockhaus, butikschef på Sporting. Tillsammans med skicklige betesbyggaren och gäddfiskaren Mikael ”Sippa” Carlsson var målet inställt på stor fisk.
När vi lämnade bryggan var vi alla tre rörande överrens om att vädret inte riktigt var på vår sida. Hårda nordliga vindar och en genomgrå himmel hade ingen av oss på önskelistan … Men då får man göra det bästa av det och anpassa sig efter situationen.
Det första stoppet, en relativt smal vik med massor av vegetation, låg i lä och vi slapp den kalla vinden. Utifrån tanken att fisken borde vara rätt svårflörtad och trög valde jag Rapalas Otus, den stora modellen, i den perfekta mörtimitationen ROL – en magisk färg som Nellfors skrivit en lång, och välförtjänt, kärleksförklaring till här!
I andra kastet hade jag en försiktig, men samtidigt distinkt, smäll på betet.
– Jag hade hugg, meddelade jag.
De andra två i båten trodde mig knappt. Hugg i andra kastet och dessutom under kassa förutsättningar… De tittade på mig och ner i vattnet. Där, tätt bakom betet simmade en fin gädda med helt rätt proportioner, men vände utan att hugga igen precis vid båtkantet. Reporna i Otusens stjärt talade sitt tydliga språk.
Även om viken sedan inte levererade mer än ytterligare missade hugg så värmde det ändå lite i snålblåsten.
Förändring i vädret – mer fart på gäddorna!
Vik efter vik, djupvass efter djupvass och grynna efter grynna finkammades utan nämnvärda resultat. Så, efter ett par timmar, bröt solen igenom.
Pang! Utan pardon klippte en mindre gädda Sippas bete. En kort stund senare landade Robin en vacker fisk och vi hade även några hugg. Allt efter väderförändringen.
En större gräsbeklädd vik var nästa mål. Tyvärr stod inte fiskarna där och efter flera drifter och mängder av kast låg pannorna återigen i djupa veck.
Vi beslöt oss för att testa en plats där jag under vårfisket landat flera tiokilosfiskar.
Vinden låg rakt på och ytvattnet var en halv grad varmare än på övriga ställen vi testat vilket gjorde att det kändes rätt så hett. Då vattnet dessutom var grumligare här bestämde jag mig för ett bete som märks lite mer i vattnet än Otus – dess kaxigare lillebror Peto. Gången hos Peto är lite ettrigare och den flyttar mer vatten – vilket gör att gäddan lättare lägger märke till den. Valet föll på en färg som tagits fram speciellt till YouTube-produktionen Gäddfemman. Jag tror att det officiella namnet från Rapala är Zombie Perch Glitter Whitefish – men den kallas Snaskargösen. Oavsett namn så är det ett kontrastbete med rejält med glitter i! Sådana färger på beten gillar jag – och det gör gäddorna med.
Vårviken levererar
Efter några kasst får jag så ett hugg på kort lina. Jag säger inget till de andra eftersom det känns som en riktigt liten fisk. Jag tänker att den krokar jag av utan att de märker det. Men så kommer den upp till ytan och visar sin rejäla skalle i flera försök att komma loss. Vattnet stänker, fisken dyker och Robin plockar fram håven. När hon är landad kan vi konstatera att det är en fisk på 105 centimeter men konditionen är inte den bästa. Kanske är det den stora bölden i munnen som ställt till det. Kan det vara en gammal krokskada som blivit inflammerad? Vi uppskattar vikten till 7-7,5 kilo. Inte vad vi siktade på… men det är ändå en välkommen fisk!
Under dagens sista timmar hittar vi så ett område med mycket gräs och fisk. Tyvärr är de inte riktigt så huggvilliga som man kan önska och följer bara lojt efter betena oavsett vad som presenteras för dem.
Fiske – mer än bara hugg
Åter på bryggan är kan vi konstatera att det varit ett riktigt trevligt pass. Att fiska tillsammans med andra likasinnade ger så otroligt mycket, både i form av kunskap och skratt – även om fisket inte är på topp!
Personligen så kommer jag låna en massa smarta idéer från Sippa när det gäller lösningar i båten då vi kör samma modell av Starweld!
Ut och jaga sjövargarna!
